Hinkeli och finkeli (Liten Kerstin befriar sin broder)
Liten Kerstin hon går sig i stallet ner
För hinkeli och finkeli
Där får hon skåda de fålarna tre
För vänner och fränder
och svågrar
och mågar
och herrar och förstar
och bröder och systrar
och den som ligger fången
Hon skådar den vita hon skådar den grå
Den bruna den lägger hon sadel uppå
Så rider hon sig till konungens gård
Och ute för henne själv konungen står
"Var har du ditt stora fångahus
Där jag ska söka med lyktor och ljus?"
"Mitt fångahus ligger så långt upp i land
Att ingen stolts riddare dit rida kan"
Liten Kerstin hon red sig i dagarna två
Och då fick hon se var det fångahuset låg
Hennes fingrar de voro båd mjuka och små
Så lätt drager hon de låsen ifrå
"Och hör du min broder vad jag säga må
Hur många voro de som bundo dig så?"
"De voro ej fyra de voro ej fem
De voro väl hundra av konungens män"
Liten Kerstin hon stampar med sporrspändan fot
"Gud give de alla nu kom mig emot"
Brått kom bud till konungen fram
En riddare har lossat fångarnas band
"Och hör mina hovmän vad jag säga må
Tag honom fast sätt i tornet det blå"
Liten Kerstin hon slår sin gångare kring
Så lätt slår hon konungens hovmän i ring
Liten Kerstin hon stryker sitt blodiga svärd
"Och var du ej konung detta vore du värd"
"Och kära du riddare stilla ditt svärd
Min dotter ska du få henne är du värd"
"Din dotter jag passar så lite uppå
Jag själv en stolts jungfru som hon vara må"