Den bergtagna
Jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå
TIDEN GÖRS MIG LÅNG
Då tog hon den vägen åt höga bergen blå
FÖR JAG VET ATT SORGEN ÄR TUNG
Hon klappade på dörren med sina fingrar små
Statt opp du höga Bergakung drag låsena ifrån
Och Bergakungen stod upp och drog låsena ifrån
Så bar han den bruden åt silkesängen blå
När hon där varit i åtta runda år
Då födde hon sju söner och en dotter så båld
Om jag finge lov att till min moder hemgå
Jag sen vill komma åter till bergena blå
Och gerna skall du få till din moder hemgå
Men blott du ej vill nämna de barnena små
Och när hon sedan kom på sin Fars och Moders gård
Då kom hennes moder och tog henne i sin famn
Var haver du varit uti så långan tid
Du haver väl varit uti rosende lund
Och inte har jag varit uti rosende lund
I berget har jag varit där Bergakungen bor
I berget har jag varit i åtta runda år
Sju söner har jag fött och en dotter så båld
Nu Bergakungen strax inom dörren sig steg
Hvar står du här och talar så mycket ont om mig
Och inte något ont har jag talat om dig
Ej annat än det goda som du har gjort mig
Då slog han henne på snövitan kind
Så blodet det sprutade på klädningen fin
Och packa dig på dörren och låt det bliva fort
Du aldrig mera kommer inför din moders port
Farväl min hulde Fader farväl min kära Mor
Farväl min hulda syster och så min lille bror
Så reste de över den långa mörka skog
Och Jungfrun hon grät men Bergakungen log
Då reste de berget sju gånger omkring
Sen öppnades dörren och de stego in
Då satte hennes dotter fram en rödan gullstol
Vill du ej sitta neder min sorgebundna Mor
Tagen I mig hit en bägare med mjöd
Därmed vill jag dricka mig själver till död
Och första drycken hon ur bägaren drack
TIDEN GÖRS MIG LÅNG
Hennes ögon de runno och hjärtat det brast
FÖR JAG VET ATT SORGEN ÄR TUNG
